Syrror på vift

14/1 Beijing

Hej! Just nu sitter vi på KFC i Wenzhou och har äntligen fått tillgång till wifi. Vi har inte haft wifi sedan vi lämnade Beijing men har under tiden summerat för att kunna publicera på bloggish. 

 

14/1 var planen att tillbringa dagen på Kinesiska muren. Efter senaste inlägget vandrade vi bort mot våra taxibilar som väntade på oss. Det visade sig att Anes kompis Amanda befann sig i Beijing som fick guida oss lite. Amanda hade en kontakt som gav oss numret till Roy, som fick bli vår privatchaffis/guide. När vi kom fram till bilarna var det en sådan lättnad att få möta någon som pratar engelska. Äntligen någon som vill kommunicera med oss. Det är nämligen så att kineserna antingen står och glor på oss som om vi vore kända. Ida ser dom på som om hon vore självaste Beyonce med tanke på hennes blonda hår och blåa ögon. Smygfotar gör dom också rätt frekvent. Eller svarar dom bara på kinesiska när man frågar något, dom förstår inte ens om vi säger ”english?”.

 

Det tog en och en halv timme att komma från Beijing ut till muren (eller bron som vi alla råkade säga hela dagen). För att ta oss upp till muren längs bergtoppen fick vi först åka buss följt av linbana. Med klarblå himmel och strålande sol var utsikten helt fantastisk. Vi har aldrig upplevt något liknande. Det går inte att beskriva känslan när vi faktiskt stod på den där muren. ”Tänk att vi faktiskt är i Kina, på muren” sa vi flera gånger om. Bilderna får tala för sig själva. 

 

Vi fick höra att muren var 1000 mil lång, varav vi gick 880 meter av den. Det var som ett träningspass, upp och ner längs bergtopparna och trappstegen var antingen jättelåga eller väldigt höga. Vi befann oss på muren hela dagen. Helt underbar dag. 

 

Efter visiten på muren var alla hungriga och behövde få i oss mat, snabbt. Det fick bli vårrullar. Vilket vi skulle få ångra. FY SATAN vad äckligt det var. Dom såg så fina ut att titta på men fyllningen var något av det vidrigaste. Det såg ut som bajs och vi mår illa bara av tanken på dom där vårrullarna nu. 

 

Väl hemma svirade vi om och drog ut på restaurangjakt, vilket inte är det lättaste här. Vi bor i gamla delen av Beijing som är som en helt annan värld i jämförelse med Sverige. Gata upp och gata ner hittade vi en mysig restaurang. När vi kom in doftade det gudomligt vilket kändes som heaveeeen. Vi blev tilldelade ett bord som stod i ett separat rum som såg helt underbart mysigt ut, men väl inne var det lika kallt som alla andra ställen i Kina. Dom verkar inte ha förstått vad isolering är till för här. Varmluftspumparna går på högvarv men det är ändå svinkallt i rummen. Alla har på sig dunjackorna inomhus. 

 

Vi skulle lyxa till det denna kvällen, tänkte vi… Beställde in en bricka med småplock och soppa till förrätt. Brickan var god, men soppan var bland det starkaste vi smakat. Tillbaka in till köket med den för att spädas ut men den kom tillbaka lika stark. ”Is it okey now?” ”Yes yes, it’s okey” sa Michelle och log ett konstlat leende med en brand i käften. 

 

Till skillnad från Sverige där maten givetvis serveras samtidigt till sällskapet, får alla här maten olika. Den verkar serveras så fort det är färdiglagat så vi äter sällan samtidigt. Ida fick sin mat efter alla ätit efterrätt. För att dra nytta av vårt svenska beteende skulle vi klaga lite på den dåliga serveringen, så gratis efterrätt skulle vi minsann ha. Den var ju god… En kroppkaka i kokosmjölk samt kokt potatis i varm grädde, det låter väl gott? Fy fän. 

 

Efter restaurangbesöket som vi tänkt skulle ta ungefär en och en halv timme, tog istället tre och en halv på grund av ursel service. Vid 22.30 begav vi oss bort mot tunnelbanan för att åka till en Skybar på 80:e våningen som skulle ha en helt fantastisk utsikt över hela Beijing. Problemet var att sista tunnelbanan gick vid 23.00 en lördag så den missades precis. Vi fick ragga taxi. Med en befolkning som inte kan prata engelska så är det ingen lätt match att få nio personer till samma adress. Det hela resulterade i att Sofie, Ida, Michelle och Julia haffade en taxi som körde dom direkt till Skybaren. Första kommentaren: ”Jag måste bajsa på Beijings dyraste toalett!”. Anes och Annie tog sig med taxi till en tunnelbanestation där dom blev avsläppta. Där fick dom istället ta en flakmoped som guppade vidare till ett lyxhotell. 45 minuter senare var även dom på plats. Emma, Felizia och Alexander saknades fortfarande. En taxi till fel adress. Där rusade dom runt i hopp om att hitta någon som kunde förklara vägen. Ingen lycka. Det fick bli en taxi hem till hotellet, vilket dom inte heller hittade till så dom fick i vanlig ordning gå sista biten själva. Pust, äntligen hemma. Först tillbaka på hotellet kunde dom äntligen få kontakt resterande gruppmedlemmarna. ”Jo, kom hit, det är det värt”. Jaha, in i en taxi igen. Från hotellet till rätt adress på 15 minuter, en timme innan stängning anländer sista 3 i gänget till den där omtalade skybaren. När alla väl var på plats blev det en perfekt avslutning på denna underbara dag. Från slummen till rikemännens område. På grund av sömnbrist tänkte vi alla att vi skulle komma i säng senast midnatt, med efter allt taxistök var vi i säng vid 04.00. De tre dagarna i Beijing gav oss ca 10 timmars sömn. ”Vem behöver sova när man är i Beijing?, yolo”.

 

 

On the road to the Great Wall of China

 

Här får man träning samtidigt som man bajsar, knänöj vid varenda skit. 

Detta är Roy. Har ni vägarna förbi Beijing så ska ni få hans visitkort, bästa chaffisen/guiden. 

 

 

Malaysiska restaurangen

 

Denna förrätten var supergod, soppan dock..

 

Här är efterrätten, kroppkakan.. Vi tror att den bestod av ris, kokosmjölk och någon kaffemojs i botten. Blandade åsikter om denna. Dom bjöd även på en shot, gin. Den skulle vara hälsosam och värma oss sa dom. Hälsosam vet vi inte.. men varma blev vi. 

 

Skybarens utsikt

 

Litet vinskåp

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas